Hur ska man kunna leva ett normalt liv när allt ens liv innebär är panik, ångest och depression? Och varför inte även säga rädsla?
Idag kommer ni att få veta lite av mitt förflutna, jag måste rensa mina tankar väldigt mycket idag känner jag annars kommer detta att bli en väldigt jobbig dag.

För många år sedan gjorde jag ett dumt beslut i mitt liv. Efter att många fina människor försvann ur från jorden så mådde jag väldigt dåligt. En av mina närmsta kompisar frågade om jag någonsin testat röka, jag va så liten å dum så jag fattade inte vad han menade, men jag tog mer än gärna emot eftersom att han sa att det skulle ta bort all smärta å sorg. Det röka han menade som ni kanska förstår var inte ciggaretter utan hasch.. Jag testade några gånger och upptäckte att smärtan och sorgen försvann, så jag fortsatte och redan som 12åring satt jag i skiten. Jag började med tyngre och tyngre droger. Idagens läge har jag nog testat det mesta dom finns ute på marknaden förutom sprutor. Jag har alltid varit nålrädd, så det hoppade jag alltid över när jag blev erbjuden.
Redan som 14åring blev jag utkastade första gången hemifrån eftersom mina föräldrar hittade min gömma i mitt rum. Jag bodde då hos olika killar beroende på vem jag var tillsammans med då. Men varje gång min mamma fick samtalet från sjukhuset att jag blivit hittad blodig i ett dike så kom hon snabbt till sjukhuset och tog hem mig i hopp på att jag skulle sluta med drogerna. Men varje gång blev hon lika sviken av mig.
Jag hade fastnat helt och hållet, inget kunde få mig att sluta. Visst saknade jag min familj, men jag var fast. Jag fortsatte flytta runt bland killar, men jag hade den oturen att jag alltid föll för ostabila killar så jag blev alltid misshandlad eller våldtagen av de eller deras kompisar.
Tillslut fick jag ett erbjudande av en kompis om eget boende, men jag var tvungen att sälja bå grejer åt honom och det gjorde jag mer än gärna för nu var jag less på bli slagen och våldtagen hela tiden.
När jag var 16år började jag sälja och det var nog det dumaste jag gjort. Jag hade polisen hack i häl varje dag, de gjorde rassia i min lägenhet varje vecka så jag var tvungen att vara försiktig med vart jag lämnade grejerna. Oftast så hade jag kontakter som fick ha grejerna i sina lägenheter.
Sälja grejer gjorde jag tills jag var 17år. Jag fick höra att polisen hade massa grejer på mig så jag flydde från min lägenhet och gick under jorden. Ingen visste vart jag var, förutom få tal människor. Jag hade vid det här laget kontakt med en av mina bröder. Det var han som fick mig att inse hur dum jag var som inte höll mig ren och tog vara på tiden med min familj.
Min bror ringde mig en dag och berättade det som jag länge hade varit rädd för. Min pappa låg på sjukhuset och det var kritiskt att han ens skulle överleva. Jag blev förbannad på mig själv att jag inte varit hemma och tagit hand om honom, som han många gånger bett om men jag hade skitit i honom och dragit till en kille och fortsatt punda.
Jag sket i om polisen var efter mig. Jag tog mina saker och tog nästa buss till sjukhuset. Jag skulle träffa min pappa! Väl framme på sjukhuset möttets jag av massa poliser, de hade fått reda på att min pappa låg på sjukhuset och förstod att jag skulle dit. När polisen skulle ta mig vart jag vansinig! Jag sparkade och slog och skrek! Jag skulle träffa min pappa! Det kanske var sista gången jag fick träffa honom, men polisen släppte mig inte. Jag fick följa med de till polisstationen och väl där kollade de igenom mina saker och visiterade mig, men de fann inget. De kunde inte sätta dit mig för något.
Poliserna släppte mig och jag skyndade mig till sjukhuset. När jag väl komme fram så sprang jag in på toan och snyggade upp mig sedan sprang jag till receptionen och frågade vart min pappa befann sig och de visade vägen. Jag var väldigt nervös och rädd just nu, jag skulle träffa min familj för första gången på ca2 år. Hjärtat ville ut ur bröstet kändes det som, men tårarna sprutade ur mina ögon när jag öppnade dörren till pappas rum och jag möttes av att han kollar på mig och med gråten i halsen säger "Nu har jag äntligen fått tillbaka min lilla jänta, nu har han där uppe äntligen gjort någe bra!" Lättnaden kändes som att en stor sten lyfts från mitt bröst. Min familj var glada att se mig och såg på mig med kärlek och inte förakt!
Sen den dagen har jag aldrig rört droger! Jag gjorde som pappa ville och höll mig ren och tog hand om honom. Min pappa överlevde från den svåra tiden, men blir bara sämre och sämre med åren. Jag fruktar då den dagen kommer då han lämnar mig för gått.

Varje gång jag skriver från och med nu kommer ni få veta en del av mitt liv som gjort mig till den jag är idag.

Im That Girl