I was made for you

När jag var 12år träffade jag en kille, den finaste man kan tänka sig. Dock var det en himla ålderskillnad mellan oss, men ingen av oss brydde sig om det. Vi var kära på riktigt, men det fanns ett stort problem hans familj hatade mig mer än något annat. Som ni kanske förstår så det väldigt jobbigt för en 12-13åring. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller hur jag skulle göra. Så jag pratade med min pojkvän om detta, men vad vi än kom fram till så kom hans familj på något nytt att hata mig för.
Vi kunde inte heller inte bara sluta träffa dem för hans familj betyde väldigt mycket för honom. Så när jag var 13år så tog jag det jobbigaste beslut jag någonsin tagit, jag gick hem till honom och gjorde slut, för jag såg ingen annan utväg på det. Han tog det så jävla hårt, jag minns än idag hans sorgsna ansikte.
När jag gått hem till min kompis lägenhet, som då var mitt hem, så ringde min kille upp mig och bad mig komma förbi. Jag drog en "lina" sen gick jag dit, jag tänkte att det kanske inte var så brottom utan att han bara ville försöka få mig att ändra på mig.
Men till min fasa när jag kom hem till honom så insåg jag att jag var dum som inte gått till honom direkt han ringde.. Han låg nu död i sin säng. Han hade skärt upp sina handleder och tagit massa tabletter och druckit alkohol.. Synen av den man älskar mest ligga där och att man vet att vad man än gör så kommer han inte tillbaka, den bränner sig fas vid ens minne och den försvinner aldrig! Jag skulle göra vad som helst att den bilden skulle försvinna, men det händer att jag än idag vaknar av att jag återlever just den kvällen!
När jag såg honom ligga där så var det första jag gjorde va att ringa 112 sen la jag mig brevid honom för att en sista gång få känna hans kropp emot min! Den tryggheten som jag alltid fick när jag låg brevid honom kan jag nog aldrig känna igen. När ambulans personalen kom i rummet så fick de slita mig från hans kropp, jag ville inte lämna honom! Jag älskade honom så jävla mycket och jag ville inte att de skulle ta honom från mig.
Ca 1 vecka efter hans död så insåg jag att min mens var försenad, så jag gjorde ett graviditets test och insåg att jag var med barn! Jag kände genast att jag ville behålla barnet, men insåg snabbt att jag gick på droger och att barnet kunde få många handikapp och missbildningar. Jag gick till en gynekolog och råd frågade henne om saken, hon såg orolig ut, jag var trots allt bara 13år och var med barn och ville behålla det och inte nog med det jag gick på tyngre droger.
Jag sa bestämt att hon fick inte dra in polisen i detta utan att hon skulle hålla tyst, hon hade juh trots allt tystnadsplikt! Hon gjorde som jag sa och tog massa prover på mig och insåg ganska snabbt att barnet skulle nog klara sig utan missbildningar, men handikapp kunde hon inte se. Jag brydde mig inte om mitt barn blev utveklingstörd eller inte bara den inte fick missbildningar på den högre nivån, så jag gjorde valet att behålla det.
Jag hade bestämt mig att mitt barns farföräldrar inte skulle få veta något, för jag va rädd att de skulle ta barnet i från mig. Men ack så fel jag hade där. När hans föräldrar fick veta att jag var med barn så blev de vansiniga! Jag skulle inte födda deras döda sons barn! Jag gjorde som alltid och lyssnade inte på de. Jag ville ha detta barn, det var det ända som jag hade som skulle påminna mig om honom.
När jag var 3veckor i från mitt datum då jag skulle födda så träffade jag HANS bror i en mörk park i staden där jag bodde. Han vart rasande när han såg att jag fortfarande var med barn och inte gjort abort, men det fixade han åt mig... Han misshandlade mig så jag blev medvetslös. När jag vaknade på sjukhuset så insåg jag att jag hade förlorat mitt barn. Men läkarna hade inte plockat ut henne utan väntade tills jag va vaken och frågade om de skulle operara ut henne eller om jag ville föddaut henne. Jag valde att födda ut henne eftersom jag bara nu var 14år och vilken 14åring vill ha ett fult ärr över magen som alltid påminner om barnet som man förlorade..?
När jag förlosningen var över så fick jag hålla i henne och hon var det vackraste jag någonsin sett!
När jag kom ut från sjukhuset gick jag tillbaka till mina vanor igen. Nu pundade jag mer än någonsin! Jag ville bara glömma de 2senaste åren!