Efter allt som har hänt mig så har väldigt få människor fått veta allt som hänt mig. Om någon skulle fråga vad jag gjorde när jag var 15år så hittar jag alltid på en historia. Jag vill inte att folk ska veta sanningen eftersom jag är rädd att de människorna ska se mig på ett annat sätt, att de ska bli rädd för mig eller ännu värre bli äcklad av mig varje gång de ser på mig.

Nu kommer ännu en del av mitt liv.

När jag var 9år så skulle min mamma å pappa ner till Norrköping eftersom min moster hade dött. De tyckte att jag var för liten för att följa med så jag fick stanna hemma med "Bernt" som var en god vän till familjen. "Bernt" hade vid flertal tillfällen varit barnvakt åt mig, så jag kände mig väldigt trygg med honom. Det var kul att vara med han, man fick massa godis och kakor och inte nog med det man fick vara vaken sent på en skolkväll! Bara en sån sak är väkdigt stort för en 9åring! Mamma och pappa skulle vara borta en hel vecka så för mig betydde det en vecka i paradiset med "Bernt", trodde jag i alla fall. Första två dagarna var hur roliga som helst, men sen blev min vardag till ett helvete. En kväll efter middagen när jag skulle bada som jag alltid gjorde efter middagen så kom "Bernt" in och började tvätta mig. Jag tyckte inte det var något fel med det eftersom mamma alltid brukade komma in och hjälpa mig med de ställen man inte kom åt själv. Efter jag hade badat färdigt så sa han åt mig att gå och lägga mig och att han skulle komma med mina kläder, men det gjorde han aldrig. Han kom aldrig med mig kläder, istället kom han in i mitt sovrum och sa att jag skulle lägga mig i sängen och att han skulle smörja in min vad (jag hade då ett slags utslag som skulle smörjas morgon och kväll, mamma brukade göra det åt mig så det blev rätt). Men "Bernt" smörjde inte bara in min vad. Han fortsatte smörja in upp längs benet och mot magen. Jag försökte säga flera gånger att mamma inte gör så, men han lyssnade inte. Sen började han knäppa upp sina byxor och tog tag i sin penis och började dra i den, jag förstod inte alls i vad han gjorde. Helt plötsligt kände jag att det nästan brann i min vagina! Jag skrek av smärta! Jag kollade ner för att se varför det gjorde så ont och såg att "Bernt" hade sin hand där nere.. Jag förstod inte varför det gjorde så ont, men jag snart skulle smärtan bli värre. "Bernt" kom närmare mig och sen helt plötsligt kom det en stark smärta som jag aldrig kommer glömma. Det kändes som om jag skulle gå av! Jag skrek och försökte röra mig, men kunde inte. Han flyttade inte sig! Under hela tiden jag kände smärtan så sa han att han älskade mig och skulle göra allt bra snart. Som 9åring så trodde jag honom, han kunde juh inte göra något fel eftersom han sa att han älskade mig. Detta upprepades varje kväll fram till mamma och pappa kom hem. När de kom  hem så frågade mamma mig om jag hade haft roligt och jag sa att jag hade haft ont varje kväll. Hon förstod inte vad som hade hänt så hon tog mig till vårdcentralen och där fick hon veta att jag blivit våldtagen gång på gång. Mamma vart förtvivlad. Hon förstod direkt att det var "Bernt" som hade våldtagit mig. Hon ringde direkt polisen och anmälde honom. Jag förstod inte varför mamma va arg på honom, i mina ögon hade han inte gjort något fel, han hade sagt att han älskade mig och gjort så min hemska smärta försvann varje kväll. Efter några månader när allt polisarbete var som värst och mamma hade gång på gång förklarat att det "Bernt" gjort var fel så insåg jag vad som hade hänt mig.
Under rättegången om det, så fick jag frågan om jag hade något jag ville säga och det hade jag. Med gråten i halsen så sa jag -"Bernt, du sa att du älskade mig var det bara en lögn? För man får inte ljuga om sånt!"
"Bernt" hamnade i fängelset. Men idag är han på fri fot, jag vet inte vart han håller hus och jag skulle inte vilja veta heller. Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag skulle träffa honom. Men jag kan tänka mig att jag inte skulle ta det så bra. Han förstörde min barndom!

Idag så kan jag ha ett normalt sexliv, men det har tagit mig lång tid att det ska bli normalt. Under min pundar period så var jag alltid lika borta när jag hade sex, men när jag blev ren så var det från en början väldigt svårt att kunna ha sex. Jag va alltid lika rädd att det skulle göra ONT! Många gånger har jag haft den hemska känslan och ibland har jag till och med sett "Bernt" över mig när jag har sex.
Sen har jag väldigt svårt med orden "Jag älskar dig" "Bernt" förstörde de orden för mig! Det är inga ord som jag bara vräker ur mig. Om jag säger de orden så kan man verkligen lita på att jag älskar den människan!

När jag var 12år träffade jag en kille, den finaste man kan tänka sig. Dock var det en himla ålderskillnad mellan oss, men ingen av oss brydde sig om det. Vi var kära på riktigt, men det fanns ett stort problem hans familj hatade mig mer än något annat. Som ni kanske förstår så det väldigt jobbigt för en 12-13åring. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller hur jag skulle göra. Så jag pratade med min pojkvän om detta, men vad vi än kom fram till så kom hans familj på något nytt att hata mig för.
Vi kunde inte heller inte bara sluta träffa dem för hans familj betyde väldigt mycket för honom. Så när jag var 13år så tog jag det jobbigaste beslut jag någonsin tagit, jag gick hem till honom och gjorde slut, för jag såg ingen annan utväg på det. Han tog det så jävla hårt, jag minns än idag hans sorgsna ansikte.
När jag gått hem till min kompis lägenhet, som då var mitt hem, så ringde min kille upp mig och bad mig komma förbi. Jag drog en "lina" sen gick jag dit, jag tänkte att det kanske inte var så brottom utan att han bara ville försöka få mig att ändra på mig.
Men till min fasa när jag kom hem till honom så insåg jag att jag var dum som inte gått till honom direkt han ringde.. Han låg nu död i sin säng. Han hade skärt upp sina handleder och tagit massa tabletter och druckit alkohol.. Synen av den man älskar mest ligga där och att man vet att vad man än gör så kommer han inte tillbaka, den bränner sig fas vid ens minne och den försvinner aldrig! Jag skulle göra vad som helst att den bilden skulle försvinna, men det händer att jag än idag vaknar av att jag återlever just den kvällen!
När jag såg honom ligga där så var det första jag gjorde va att ringa 112 sen la jag mig brevid honom för att en sista gång få känna hans kropp emot min! Den tryggheten som jag alltid fick när jag låg brevid honom kan jag nog aldrig känna igen. När ambulans personalen kom i rummet så fick de slita mig från hans kropp, jag ville inte lämna honom! Jag älskade honom så jävla mycket och jag ville inte att de skulle ta honom från mig.
Ca 1 vecka efter hans död så insåg jag att min mens var försenad, så jag gjorde ett graviditets test och insåg att jag var med barn! Jag kände genast att jag ville behålla barnet, men insåg snabbt att jag gick på droger och att barnet kunde få många handikapp och missbildningar. Jag gick till en gynekolog och råd frågade henne om saken, hon såg orolig ut, jag var trots allt bara 13år och var med barn och ville behålla det och inte nog med det jag gick på tyngre droger.
Jag sa bestämt att hon fick inte dra in polisen i detta utan att hon skulle hålla tyst, hon hade juh trots allt tystnadsplikt! Hon gjorde som jag sa och tog massa prover på mig och insåg ganska snabbt att barnet skulle nog klara sig utan missbildningar, men handikapp kunde hon inte se. Jag brydde mig inte om mitt barn blev utveklingstörd eller inte bara den inte fick missbildningar på den högre nivån, så jag gjorde valet att behålla det.
Jag hade bestämt mig att mitt barns farföräldrar inte skulle få veta något, för jag va rädd att de skulle ta barnet i från mig. Men ack så fel jag hade där. När hans föräldrar fick veta att jag var med barn så blev de vansiniga! Jag skulle inte födda deras döda sons barn! Jag gjorde som alltid och lyssnade inte på de. Jag ville ha detta barn, det var det ända som jag hade som skulle påminna mig om honom.
När jag var 3veckor i från mitt datum då jag skulle födda så träffade jag HANS bror i en mörk park i staden där jag bodde. Han vart rasande när han såg att jag fortfarande var med barn och inte gjort abort, men det fixade han åt mig... Han misshandlade mig så jag blev medvetslös. När jag vaknade på sjukhuset så insåg jag att jag hade förlorat mitt barn. Men läkarna hade inte plockat ut henne utan väntade tills jag va vaken och frågade om de skulle operara ut henne eller om jag ville föddaut henne. Jag valde att födda ut henne eftersom jag bara nu var 14år och vilken 14åring vill ha ett fult ärr över magen som alltid påminner om barnet som man förlorade..?
När jag förlosningen var över så fick jag hålla i henne och hon var det vackraste jag någonsin sett!
När jag kom ut från sjukhuset gick jag tillbaka till mina vanor igen. Nu pundade jag mer än någonsin! Jag ville bara glömma de 2senaste åren!

Hur ska man kunna leva ett normalt liv när allt ens liv innebär är panik, ångest och depression? Och varför inte även säga rädsla?
Idag kommer ni att få veta lite av mitt förflutna, jag måste rensa mina tankar väldigt mycket idag känner jag annars kommer detta att bli en väldigt jobbig dag.

För många år sedan gjorde jag ett dumt beslut i mitt liv. Efter att många fina människor försvann ur från jorden så mådde jag väldigt dåligt. En av mina närmsta kompisar frågade om jag någonsin testat röka, jag va så liten å dum så jag fattade inte vad han menade, men jag tog mer än gärna emot eftersom att han sa att det skulle ta bort all smärta å sorg. Det röka han menade som ni kanska förstår var inte ciggaretter utan hasch.. Jag testade några gånger och upptäckte att smärtan och sorgen försvann, så jag fortsatte och redan som 12åring satt jag i skiten. Jag började med tyngre och tyngre droger. Idagens läge har jag nog testat det mesta dom finns ute på marknaden förutom sprutor. Jag har alltid varit nålrädd, så det hoppade jag alltid över när jag blev erbjuden.
Redan som 14åring blev jag utkastade första gången hemifrån eftersom mina föräldrar hittade min gömma i mitt rum. Jag bodde då hos olika killar beroende på vem jag var tillsammans med då. Men varje gång min mamma fick samtalet från sjukhuset att jag blivit hittad blodig i ett dike så kom hon snabbt till sjukhuset och tog hem mig i hopp på att jag skulle sluta med drogerna. Men varje gång blev hon lika sviken av mig.
Jag hade fastnat helt och hållet, inget kunde få mig att sluta. Visst saknade jag min familj, men jag var fast. Jag fortsatte flytta runt bland killar, men jag hade den oturen att jag alltid föll för ostabila killar så jag blev alltid misshandlad eller våldtagen av de eller deras kompisar.
Tillslut fick jag ett erbjudande av en kompis om eget boende, men jag var tvungen att sälja bå grejer åt honom och det gjorde jag mer än gärna för nu var jag less på bli slagen och våldtagen hela tiden.
När jag var 16år började jag sälja och det var nog det dumaste jag gjort. Jag hade polisen hack i häl varje dag, de gjorde rassia i min lägenhet varje vecka så jag var tvungen att vara försiktig med vart jag lämnade grejerna. Oftast så hade jag kontakter som fick ha grejerna i sina lägenheter.
Sälja grejer gjorde jag tills jag var 17år. Jag fick höra att polisen hade massa grejer på mig så jag flydde från min lägenhet och gick under jorden. Ingen visste vart jag var, förutom få tal människor. Jag hade vid det här laget kontakt med en av mina bröder. Det var han som fick mig att inse hur dum jag var som inte höll mig ren och tog vara på tiden med min familj.
Min bror ringde mig en dag och berättade det som jag länge hade varit rädd för. Min pappa låg på sjukhuset och det var kritiskt att han ens skulle överleva. Jag blev förbannad på mig själv att jag inte varit hemma och tagit hand om honom, som han många gånger bett om men jag hade skitit i honom och dragit till en kille och fortsatt punda.
Jag sket i om polisen var efter mig. Jag tog mina saker och tog nästa buss till sjukhuset. Jag skulle träffa min pappa! Väl framme på sjukhuset möttets jag av massa poliser, de hade fått reda på att min pappa låg på sjukhuset och förstod att jag skulle dit. När polisen skulle ta mig vart jag vansinig! Jag sparkade och slog och skrek! Jag skulle träffa min pappa! Det kanske var sista gången jag fick träffa honom, men polisen släppte mig inte. Jag fick följa med de till polisstationen och väl där kollade de igenom mina saker och visiterade mig, men de fann inget. De kunde inte sätta dit mig för något.
Poliserna släppte mig och jag skyndade mig till sjukhuset. När jag väl komme fram så sprang jag in på toan och snyggade upp mig sedan sprang jag till receptionen och frågade vart min pappa befann sig och de visade vägen. Jag var väldigt nervös och rädd just nu, jag skulle träffa min familj för första gången på ca2 år. Hjärtat ville ut ur bröstet kändes det som, men tårarna sprutade ur mina ögon när jag öppnade dörren till pappas rum och jag möttes av att han kollar på mig och med gråten i halsen säger "Nu har jag äntligen fått tillbaka min lilla jänta, nu har han där uppe äntligen gjort någe bra!" Lättnaden kändes som att en stor sten lyfts från mitt bröst. Min familj var glada att se mig och såg på mig med kärlek och inte förakt!
Sen den dagen har jag aldrig rört droger! Jag gjorde som pappa ville och höll mig ren och tog hand om honom. Min pappa överlevde från den svåra tiden, men blir bara sämre och sämre med åren. Jag fruktar då den dagen kommer då han lämnar mig för gått.

Varje gång jag skriver från och med nu kommer ni få veta en del av mitt liv som gjort mig till den jag är idag.

Im That Girl